Dvärggranar i trädgården

Små barrväxter har ett stort användningsområde: de kan passas in lite överallt där man vill ha lite grönska året runt och där platsen är begränsad. Gravar är en utmärkt plats för dem där de ger skönhet året runt med minimal skötsel, men även hemma kan de förgylla olika miljöer. Speciellt vackra är de i samplanteringar med ljungväxter och prydnadsgräs; andra platser kan vara stenpartier, entréplanteringar, eller vid murar där de också trivs med att stå på skuggsidan.

Hos oss i Sverige har barrväxter kanske setts över axeln med när det handlar om trädgårdar, medan de i till exempel Japan, England och Holland alltid har haft en central plats. Ja vi behöver bara gå till Skåne och Danmark för att se att barrväxter omhuldas på ett helt annat sätt i trädgårdarna. Troligen beror det på våra vidsträckta skogar och vår urgamla tradition att tomten närmast huset ska vara en röjd plats där skogen inte får ta fäste.

Idag känns den hållningen knappast relevant längre. För det första bor de allra flesta av oss nu inte längre på landsbygden, utan i tätorter där skogen knappast går inpå knutarna. För det andra så blir en trädgård utan barrväxter så mycket tråkigare på vintern, den årstid som vi kanske har allra mest av i vårt land och som vi verkligen skulle behöva förgylla lite mer. Där har barrväxter otroligt mycket att ge. Egentligen är det ju fantastiskt med växter som håller färg och blad (som hos barrväxter ju kallas barr) året runt även i vårt kyliga klimat! Vi borde se barrväxterna som en gudagåva i vårt bistra klimat och utnyttja dem mycket mer.

Finns i alla storlekar

Barrväxter är i allmänhet skogsträd och kan ofta bli jättestora, alldeles för stora för våra trädgårdar även om man faktiskt kring förra sekelskiftet på större gårdar ofta planterade lite exotiska barrträd som lärk och cembratall som prydnadsträd. Som tur är finns mängder av dvärgartade eller långsamväxande former av barrträd och dessa passar perfekt i våra trädgårdar.

I England brukar man dela in trädgårdsbarrväxter i olika storleksklasser: mellanstora, dvärgar och miniatyrer.

• Till de mellanstora hör de barrväxter som allra mest planteras, nämligen tujor och idegranar för häckar. Till skillnad från de vilda typerna som blir stora träd, blir dessa mellanformer sällan högre än 10 meter och kanske inte mer än 1,5–3 m på 10 år. De växer alltså med 15–30 cm per år när de växer som snabbast. (Tillväxten är snabbast under växtens ungdomsår och avtar när den börjar närma sig maxhöjden).
• Till dvärgar räknas barrväxter vars slutliga höjd stannar vid 3–7,5 meter, och detta efter lång tid, då de växer långsamt, 2,5–15 cm per år. Ett typexempel är sockertoppsgranen som visserligen kan bli ganska stor, men som tuffar på i sakta mak under hela sin livstid. Efter 10 år kan en dvärgartad barrväxt vara mellan ca 30 cm och 1,5 m.
• Till miniatyrerna räknas de allra minsta barrväxterna, som har en årlig tillväxt på mindre än 2,5 cm (en tum) och som slutligen inte blir högre än ca en meter och detta då efter lång tid. Efter 10 år kan storleken vara mellan 15 och 25 cm och dessa barrväxter är alltså mycket hanterliga. Här ska vi tala om dvärgar och miniatyrer, och främst då av olika granar.

Arvet från mexitiden

I slutet av 60-talet blev som bekant barrväxter i trädgården högsta mode tillsammans med platt-takade villor i vitt mexitegel, med bruna fönsterkarmar och trädetaljer. Det var byggboom och man ville snabbt ha en färdig tjusig trädgård med barrväxter, precis som på bilderna man sett i broschyrer och kataloger. De barrväxter som såldes hörde ofta till den mellanstora kategorin, och tujorna och bergtallarna ville inte sluta växa när trädgårdsägaren tyckte att det var lagom, utan fortsatte och fortsatte att växa… Spåren av dessa barrväxter syns än idag: tujor som är 10 meter och bergtallar som vuxit upp till höga murar i slänter och vid tomtgränser. Många har röjt sina barrväxter och andra har lyckats göra något kreativt av dem, kanske glesat, stammat upp och underplanterat. De stora enarna har man kanske formklippt till kandelabrar med klot eller cylindrar i grenarnas ändar.

Vad vi har lärt oss av 60- och 70-talens barrväxtvåg är att många barrväxter inte slutar att växa i första taget, även om vi tycker att de ser färdiga ut. I själva verket är de då i sitt ungdomsstadium och kommer att bli flera gånger större innan de är färdiga. För att hålla sig snygga kräver barrväxtplanteringarna viss skötsel: man kan och bör beskära dem för att de ska hålla form och storlek bättre, bli kompaktare etc. Man kan också behöva glesa i bestånden när flera exemplar krockar och växer ihop. Barrväxter blir nämligen kala på de ställen där de ”krockar” och växer in i varandra. På ett tidigt stadium bör man därför bestämma sig för vilka exemplar man vill spara och så sköta dem lite extra samt flytta eller röja de exemplar man vill ta bort, och detta innan de blir för stora för att flytta eller innan de vuxit ihop.

Mycket att välja på

Idag har barrväxtsortimentet ökat enormt och det gäller speciellt de dvärg- och miniatyrväxande sorterna. I specialplantskolor kan finnas hundratals sorter och för den som blir biten och vill samla finns här alla möjligheter till en givande hobby. Den som nöjer sig med några få funktionella plantor har också mycket att hämta.

De små barrväxterna är av naturliga skäl lätthanterliga. Om man behöver glesa ut sin plantering efter ett antal år så är det tämligen lätt att gräva upp en halvmeterhög gran och plantera den på ett nytt ställe, jämfört med att göra samma sak med en som är 3–4 meter hög.

Det säger sig självt att små barrväxter har andra användningsområden än stora. Och där får vi som sett äldre tiders barrplanteringar tänka om en del, framförallt när det gäller skala men även form och funktion. Snarare än att täcka stora slänter (där fungerar bergtallarna fortfarande bra, speciellt om de toppas) så handlar det om mindre ytor vid entréer, innergårdar, altaner, uteplatser, rabatter, murar, mindre slänter etc. Lite mer intensivt skötta ytor som man vill ska se representativa och inbjudande ut året runt. Man kombinerar gärna barrväxterna med prydnadsgräs, perenner, ljung och mindre buskar – japanska dvärglönnar är populära och även mindre rododendron och azaleor.

Miniatyrlandskap

För att få den rätta känslan för hur dvärgbarrväxter ska användas kan man betrakta planteringen som ett landskap i miniatyr. Barrväxterna blir en sorts bonsaier som representerar stora träd fast i liten skala. För att få en harmonisk helhet kan man tänka på att kombinera olika former: vertikala, horisontella och även rundade. Här finns stort utrymme för konstnärlighet och kreativitet och en sådan plantering kan bli hur vacker och intagande som helst, med tämligen små medel.

I japan har man i århundraden odlat en trädgårdsstil med miniatyrlandskap. Bonsaien är kanske det yttersta uttrycket för denna stil, där hela landskapet ryms på en liten bricka. Det hela handlar alltså om smakfulla kompositioner, former och proportioner. I de japanska miniatyrlandskapen finns ofta en gångstig som inbjuder till en sakta promenad och man får då möjlighet att se planteringen och dess växter från olika vinklar i olika belysning.

I den japanska trädgårdskonsten spelar stenar en viktig roll och det bör vi också ta fasta på, särskilt som vi har riklig tillgång på sten, ofta gratis. En klassiker är ju det traditionella stenpartiet, och det finns alla möjligheter att utveckla ett sådant med miniatyrbarrväxter, och stenarna kan då symbolisera stora berg. Speciellt vackert blir det när kuddbildande barrväxter liksom anpassar sig till en klippskreva eller vinkel mellan några stenar och följer deras form.

Japanerna använder ofta mossa, lavar och ormbunkar, speciellt i de skuggigare delarna, och där finns ett stort outforskat område för svenska trädgårdar. Där passar också gamla trästockar och rötter fint, gärna i kombination med torvblock för terrassering. I de soligare partierna kan man använda krypande perenner som taklök, fetblad, timjan, små floxarter med flera, vilka ju utmärkt ”gifter” sig med sten.

Vatten ska man absolut inte glömma i sammanhanget. En mindre eller större damm blir en sjö, och en bäckfåra med rinnande vatten kan bli en bergsbäck eller flod.
Självklart går det ju fint att driva ett sådant miniatyrlandskap åt det kitschiga hållet också: små stugor, väderkvarnar, rådjur och tomtar – vilka kanske åker på en modelljärnväg! I trädgården ska vi absolut känna oss fria att göra vad vi vill, det är får vårt eget högsta nöjes skull som vi håller på.

Krukor och tråg

Ett mellanting mellan landskap och bonsai som kan vara attraktivt för många är att odla barrväxter i större krukor och tråg. De enskilda krukorna kan man sedan flytta runt och kombinera om på olika sätt under säsongen allt efter behag. Kanske kombinerar man dem med andra krukor med blommande växter allt efter årstid. Kanske flyttar man dem till olika platser beroende på var man brukar vistas mest under olika årstider.

Man kan förstås också göra miniatyrlandskap i en bredare kruka eller i ett tråg, där man kombinerar riktigt små barrväxter med till exempel taklök, timjan och fetbladsarter. Det kan bli helt förtjusande och vara ett bra sätt att träna på sin formgivning innan man tar itu med större projekt. Jordblandningen bör innehålla rätt mycket grus och sand så att den inte blir för blöt, vilket ren torvjord lätt blir; den sjunker också ihop rätt snabbt.

Fint är ju att täcka ytan i krukorna med singel eller liknande småsten. Det kan man även göra i ett stenparti, där man gott även kan ha större stenar med, man kommer då in på det som alpinodlare kallar scree, eller rasbrant.

Rätt skala

Om man planerar ett slags miniatyrlandskap så bör man tänka på att använda växter i rätt skala tillsammans. Det blir inte lyckat om man har en liten toppig gran på en halvmeter och närmsta granne är ett stort japansk gräs på 2–3 meter! Förutom att illusionen faller direkt så kommer växterna att utvecklas alltför olika och skugga varandra och växa in i varandra på olika sätt och barrväxter är som sagt känsliga för sådant; då får de kala fläckar.

Därför kan det vara vettigt att bestämma sig för i vilken skala man vill jobba: ska det vara växter på upp till ca 2–3 meter eller går gränsen vid max en meter? I det första fallet kan ju även medelstora buskar och höga gräs inlemmas på ett harmoniskt sätt. Det blir förstås mer platskrävande om man ska ha in många växter, speciellt om de ska stå några år innan man behöver göra förändringar.

Sätter man gränsen vid en meter, ja då bör man kanske hålla sig till krypande perenner och små gräs, typ björngräs och blåsvingel som blir någon decimeter högt. Och den högsta växten bör då vara en barrväxt eftersom det ser märkligt ut om det som ska föreställa ett träd är lägre än till exempel ett gräs eller en blommande buske.

Samplantering med buskar …

Speciellt roligt är det, och vackert blir det, att kontrastera olika former och färger, och där kan man tänka på att barrväxter inte bara är gröna utan att det också finns ett fantastiskt urval av blå och gula barrväxter. Att spela med färg och form i en barrplantering är oerhört effektfullt och man kan och bör förstås även utnyttja blommor och blad hos andra växter. Rött finns inte hos barrväxter, men kan hämtas hos till exempel japanska lönnar, men även hos berberis, smällspirea och perukbuske. Hos smällspirean finns även gula former som framhäver blåaktiga barrväxter väldigt fint. Samma sak gäller flera låga praktspireor, men även bland hassel och fläder hittar man intressanta bladfärger. Bland berberis är de små rödbladiga och limegula sorterna mycket användbara. Även olika arter av ginst kan rekommenderas – speciellt för soliga lägen. Många av dem blommar tidigt och livar upp, men färgginsten blommar under högsommaren. De vårblommande kan lämpligen klippas ned direkt efter blomning. Apropå blomning så är ölandstoken, en av våra vanligaste buskar, utmärkt till samplantering, speciellt om man väljer de lägre sorterna. Med tok får man en långvarig blomning, från midsommar och framförallt under hela hösten, som utmärkt kompletterar barrväxter. Färgskalan är numera stor och förutom vitt och olika nyanser av gult finns även förtjusande tokar i rosa, mönjerött, orange och krämvitt.

Hos en del buskar finns även vackra vinterfärger som man absolut kan utnyttja. Korneller finns till exempel med röda, gulgröna och orange grenverk. Höstfärger inte att förglömma, och där kan till exempel vingad benved nämnas med sin lysande röda färg. Praktiskt taget alla rönnar har vackra höstfärger och med sina bär blir de ytterligare vackra och utmärkta kompanjoner till barrväxterna. Lämpliga i liten skala är de vitfruktiga pärlrönnarna och den fina och rödfruktiga ’Carmencita’ som är ett svenskt urval av japansk rönn.

… och med ljung, gräs och perenner

Ljung är en klassisk kompanjon till barrväxter; bägge är vintergröna och trivs på ungefär samma, lite magrare jordar. Här finns också en fantastisk variation av bladfärger, som är minst lika intressanta som blomfärgerna, i ungefär samma färgskala som barrväxter: från blågrönt över friskt grönt och till gula, orange och bronsfärgade nyanser. Tillsammans med blommornas vackra färger ger de spektakulära resultat! Använder man både höst- och vårblommande ljung så får man det extra vackert året runt!

Bland gräsen finns mycket att hämta och de kompletterar, genom sina skira blad och vindvajande vippor, barrväxternas mer statiska gestalter mycket fint. Blåsvingel har samma silvriga blå färg som blågranarna och kan med fördel användas som kompanjoner till dessa. Samma sak gäller silverhavre, fast då i lite större skala – den är mycket effektfull med sin fontänlika form. Fontänlik form har även blåtåtel och dess kusin jättetåtel. De härrör från områden med surare jord och samsas fint med ljung och barrväxter. Det finns sorter med gröna, blågröna och med variegerade blad, och om hösten blir färgerna än vackrare.
Hos perenner är förstås möjligheterna legio, och jag har nämnt några av de krypande grupperna. Det gäller förstås att tänka på ståndorten så att man väljer arter som trivs i respektive lägen med avseende på sol, skugga, fukt etc. För sol är lavendeln svårslagen; den blommar länge och har ett vackert bladverk som harmonierar fint med barrväxterna även utanför blomningstiden, då lavendeln ju är vintergrön. Perenner är perfekta att fylla ut utrymmet mellan barrväxterna med, och efterhand som de senare växer till så kan man bara ta bort lite av perennerna i den mån de inte helt enkelt skuggas ut.

Till sist ska vi inte glömma lökväxter; de har också en förmåga att liva upp alla planteringar med sina livliga färger om våren och dessutom har de den goda smaken att dra sig tillbaka när barrväxternas egna skott börjar stå för underhållningen. Tänk även här på att använda små lökväxter till små barrväxter så att inte skalan blir förryckt.

Vid all samplantering med barrväxter är det viktigt att inte låta växterna stå och trängas. En stor perenn som står och lutar sig mot en barrväxt under en hel säsong ger ofelbart ett ”svart hål” i barrväxten, där nytillväxten skuggas bort. Barrväxterna behöver luftighet och hela marken behöver inte vara täckt med växter, utan grus och sten eller barkflisor passar väldigt bra också.

Ursprung och former

Entusiaster för barrväxter har alltid haft ögonen med sig i skog och mark och tagit tillvara avvikande former och förökat upp dessa för trädgårdsbruk. Det kan vara pyramidväxande former av barrträd (tujorna är välkända exempel, men även bland idegranar och enar finns många sådana) eller tvärtom hängande former (olika former av hängande lärk och granar är välkända). Krypande former finns också av många barrträd, till exempel enar, men även bland granar och idegranar. Klotformiga eller rundade former är inte lika vanliga men förekommer bland granar, tallar och tujor.

Ofta kommer de här sorterna, speciellt de allra minsta, från så kallade häxkvastar, som man ibland kan se på träd ute i naturen, ofta som en klump med tätt växande skott som sitter högt uppe i träd. Det är en slags knoppmutationer som utlöses av olika orsaker. Oftast är de stabila, men någon gång kan det hända att en dvärgbarrväxt ”går tillbaka” till moderträdets naturliga växtsätt och skickar upp ett längre skott, som då enkelt kan knipsas av med en sekatör.

De minsta barrväxterna är alltså resultatet av att man tagit ner skott från häxkvastar och sedan ympat dem på en stam av vanlig gran eller tall eller vad det rör sig om (ibland kan man rota skotten utan ympning, vilket ger enklare och billigare förökning). De utvecklar sig då till fina små miniatyrträd som kan växa så sakta som en centimeter per år. Då är ett träd (eller snarare buske) på en meter alltså 100 år!
Vi fokuserar här på små varianter av granar, vilket innebär släktena Abies (ädelgranar) och Picea (vanliga granar), där de förra oftast har plattare och mjukare barr med ljus undersida. Ett par sorter av hemlockgranar, Tsuga, tas också upp då de är nära släkt och har samma ståndortskrav som granar. Självklart blir detta bara ett skrap på ytan och naturligtvis hittar man fina kompanjoner till granarna bland enar, idegranar, lärk, tujor och tall.

Lägen

Granar växer bra i de flesta lägen men trivs oftast i skuggigare lägen och med fuktigare jord än tallar och enar, vilka är bäst för riktigt solstekta platser. Men granar med silverblått bladverk är också anpassade till soliga lägen, vilket kan vara bra att tänka på. I skuggiga lägen kan man utnyttja granarnas skuggtålighet och vissa arter, som sockertoppsgranen, kan bli solbränd om våren i ett gassigt läge. Det brukar dock reparera sig under sommaren, men kan se fult ut under en tid.

Granar växer bra i vanlig skogsmark så det är inte kinkigt med jorden; de klarar sig i pinnmo om så skulle vara, men naturligtvis växer de bättre och utvecklas optimalt om de får en något näringsrikare jord. Idealet är en mullblandad sandjord med något lerinslag, men toleranserna är som sagt vida. Har man en tung lera blandar man lämpligen upp den med mycket sand, grus och torv. Lågt pH-värde är inga problem och gör att det är lätt att samplantera med surjordsväxter som ljung och rododendron.

Sorter

Höjdangivelserna är höjd efter 10 år.

Abies balsamea – balsamgran. Zon 5
’Nana’ – en väl beprövad kuddformad, mörkgrön dvärgsort med blankt barrverk och kontrasterande ljusgröna årsskott. Höjd 40–50 cm. Sluthöjd 90 cm.

Abies concolor – coloradogran. Har långa blågröna barr. Zon 4–5.
’Compacta’ – oregelbundet klotformad dvärgsort. Höjd 60–80 cm. Sluthöjd ca 3 m.
’Archer’s dwarf’ – tätt upprättväxande, smalt konisk form som bildar en vacker miniatyrblågran på ca 1 meter. Sluthöjd ca 5 m.

Abies koreana – koreagran. Känd för sina vackra blå kottar, vilka kommer redan på ganska små exemplar. Zon 4.
’Silberlocke’ – en koniskt granformad dvärgform som visar upp barrens silvriga undersidor. Höjd 2 m. Sluthöjd ca 10 m.
’Silberperle’ – kompakt, bollformad miniatyr som ofta ympas på en liten stam. Höjd 30-40 cm. Sluthöjd mindre än 90 cm.

Abies lasiocarpa – berggran, korkgran. Zon 6.
’Arizonica Compacta’ – liten korkgran. En vacker, tätväxande, konisk gran som växer långsamt som liten och som trivs på solig plats i hårt klimat. Höjd 1,5 m. Sluthöjd uppemot 10 m.

Abies nordmanniana – nordmannsgran. Zon 3–4.
’Barabits Compact’ – en kompakt och bredväxande form med platt ovansida, ungefär som en fågelbogran, fast med vackrare barr. Höjd 50 cm, bredd 60–70 cm.
’Broom H’ – bred miniatyrform. Gröna barr med silverfärgad undersida.
’Golden Spreader’ – Mycket vacker guldgul form med oregelbundet koniskt växtsätt. Höjd 75 cm, sluthöjd 5 m.

Abies pinsapo – spanskgran. Zon 1–2.
’Horstmann’ – kallas också igelkottsgran, på grund av de framträdande, symmetriskt placerade blågröna barren. En mycket fin sort som så småningom blir en ganska stor buske. Höjd 50–60 cm, bredd 60–75 cm. Sluthöjd 3–5 m.

Picea abies – vanlig gran. Zon 6–8.
’Inversa’– båggran. En hängande form som egentligen är krypande men som man drar upp på en stolpe som ung till önskad höjd. Därifrån hänger den ned till marken och breder också ut sig i olika fantastiska former. Årstillväxt ca 10 cm.
’Little Gem’ – en miniatyr av fågelbogranen som hittades som en häxkvast på denna. Mer kuddformig och blir endast 20–30 cm. Sluthöjd 60–70 cm. Passar fint på en grav, men även lämplig för krukor och tråg.
’Nidiformis’ – fågelbogran. En av de mest klassiska dvärggranarna som bildar en brett cylinderformad planta som liknar ett fågelbo i formen. Syns i många trädgårdar. Höjd 50 cm och bredd 90 cm. Riktigt gamla exemplar kan bli stora, uppemot 3 meter.
’Ohlendorffi’ – klotgran. Som liten bollformig, senare mer toppig. Höjd 1,5 m, bredd 1 m.

Picea glauca – vitgran. Zon 5–6.
’Alberta Globe’ – klotgran. Klotformad med svag toppighet. Höjd 0,5 m, bredd 0,6 m. Funnen som häxkvast på ’Conica’.
’Blue Wonder’ och ’Conica Blue’ – Blå sockertoppsgran. Blåaktigare och kompaktare versioner av sockertoppsgranen.
’Conica’ – sockertoppsgran. En miljonsäljare bland dvärgbarrväxter som finns nästan i varje trädgård. Populär tack vare sin perfekta konform, sitt täta växtsätt och sin goda härdighet samt att den är relativt billig, då den kan sticklingsförökas och växer ganska snabbt. Årsskotten som kommer på våren är ljust gröna och bryter vackert av mot de mörkare äldre barren, liksom hos andra granar, men här ännu mer uttalat. Höjd ca 1 m, sluthöjd 3–5 m.
’Daisy’s White’ – Sockertoppsgran med spektakulärt krämvita skott på våren, vilka sakta går över i grönt.
’Echiniformis’ – Igelkottsgran. Halvt klotformig miniatyrgran med silvrigt grågröna barr. Utmärkt för t.ex. stenpartier eller kyrkogårdar. Höjd 0,5 m.
’Laurin’ – Dvärg-sockertoppsgran. En perfekt miniatyrkopia av den vanliga sockertoppsgranen. Höjd 0,5 m. Sluthöjd 1,5 m.

Picea omorica – serbisk gran. Gröna, trubbiga barr med silvervit undersida. Zon 4–5.
’Nana’ – dvärgform, som ung rundad, senare kompakt konisk form. Höjd ca 1 m. Sluthöjd 3–5 m.
’Pendula Bruns’ – Pelarform med kjolformade sidogrenar. Den allra vackraste hängformen av serbisk gran. Höjd 2 m, bredd 60–90 cm. Sluthöjd ca 10 m.
’Pimoko’ – kompakt och rundat växtsätt med utåtriktade skott som visar barrens ljusa undersida som kontrasterar vackert mot den mörkt blågröna ovansidan. Höjd 20-30 cm. Sluthöjd ca 1 m.

Picea orientalis – orientgran. Zon 3–4
’Prof. Langner’ – grönt miniatyrklot. Har som flera andra orientalissorter gula skott och knoppar. Höjd 30 cm.

Picea pungens – blågran, stickgran. Zon 6. Tål, och blir vackrast silverblå i, sol.
’Glauca Globosa’ – klotblågran. Oregelbundet klotformad dvärggran. Får med tiden ett eller flera toppskott, som kan klippas bort om man inte vill ha en vacker konform. Höjd 75 cm och lika bred. Sluthöjd utan beskärning 5–8 m.
’Prostrata’ eller ’Glauca Prostrata’ el. ’Procumbens’ – krypblågran. Utbredd, låg form. Mycket vacker när den får växa ut över sten eller mur. Höjd 30–40 cm, bredd 1,5–2 m.
’Iseli Fastigiate’ – pyramidblågran. Smalt pyramidformad sort som behöver en öppen, ljus plats för att hålla sig tät. Höjd 2 m. Sluthöjd 10 m.

Tsuga canadensis – hemlock. Fuktiga lägen i sol eller skugga, trivs ej torrt och soligt. Zon 3–4.
’Jeddeloh’ – dvärghemlock. En vackert hängande kuddform. Höjd 40 cm. Sluthöjd 1,2–1,5 m.
’Pendula’ och ’Cole’s Prostrate’ – kryphemlock. Bägge dessa former är egentligen krypande, men man drar ofta upp ett skott längs en käpp som får bilda en lägre stam från vilken den då hänger vackert ’gråtande’ ned. Utan stam så breder plantan ut sig rätt snabbt som en böljande matta, gärna över stenar och murar. Som mattbildande blir höjden så småningom 30 cm.

Text & foto: Lars Forslin

Fascinerande fakta

• Bland granarna hittar man såväl världens högsta (douglasgran, 126 m) som världens lägsta träd. Dvärgformer av granar kan växa så sakta som 90 cm på 100 år!
• Dvärgformerna av granar kommer ofta från så kallade häxkvastar på stora träd. Häxkvastar är knoppmutationer som får extremt tät förgrening. När man tar en stickling eller ympar dem på en stam av vanlig gran så får man ett miniatyrträd.
• Fågelbogranen upptäcktes 1904 som en häxkvast i en vanlig gran i Tyskland. Samma år upptäcktes sockertoppsgranen som en ung planta som växte nära järnvägsspåret i Alberta, Kanada, av två professorer från Arnold Arboretum som väntade på ett tåg. Världens två mest planterade trädgårdsbarrväxter upptäcktes alltså samma år!