Funkior – Hostasläktet

Funkiorna är en av trädgårdens verkliga stöttepelare; de gör inget större väsen av sig när det gäller blommor och färger, men deras blad är fantastiskt vackra och står sig fina från vår till höst. Funkior kan placeras in på många ställen och ge en stilfull grönska åt nästan alla miljöer i trädgården; speciellt bra passar de i mer eller mindre skuggiga miljöer men klarar även sol om det finns fukt i marken. En oändlig variation av sorter gör att många trädgårdsälskare hänger sig åt detta tjusiga släkte.

När det gäller stöttepelare i trädgården så är det sällan man talar om perenner, alltså örtartade växter, då deras skönhet ofta är av mer flyktig karaktär: en rätt snabbt övergående blomning och sedan ser de kanske mindre tilltalande ut. Funkiorna är motsatsen till detta: blomningen är av sekundärt intresse – även om den är vacker så är den ganska diskret – och det är alltså bladen som är den stora behållningen med funkiorna.

Och bladen är vackra från den dag i maj då de tittar upp, tills de är fullt utvecklade några veckor senare, och fram till höstens första skarpa frost, då de snabbt säckar ihop och ligger gyllenbruna, slickade mot marken vilket förvisso också är vackert. Som de trädgårdens aristokrater funkiorna är, så är de vackra ända in i döden, men de vissna bladen blir inte gamla utan de bryts snabbt ned under hösten.

Härdiga, lättodlade och långlivade

Höstens nedvissnande är dock som hos alla perenner bara en förberedelse inför vårens uppvaknande, och knappast några andra perenner, möjligen med undantag för pioner, blir lika långlivade.

Funkiaplantor kan gå i arv mellan generationer och medan de flesta arter av det vi kallar perenner har sin bästa tid runt 3-6 år efter plantering så är det då funkiornas bästa tid börjar.

Faktum är att många funkior inte gör sig själva rättvisa i trädgårdscentret; som unga plantor i små krukor har de en annorlunda, smalare, bladform och inte heller de vackra teckningar som de vuxna plantorna visar upp. Så lita mer på bilden som sitter vid plantan än själva plantan när du ska handla funkior, eller lita på din minnesbild av en vacker funkia som du har sett i trädgård eller park. Därför är det fiffigt att skriva ned en önskelista på funkior du gillar efterhand som du ser dem.

Småplantor av funkior tar också några år på sig i trädgården innan de visar sin fulla prakt. Det tredje växtåret har plantorna normalt växt till sig ordentligt och visar upp sig från sin bästa sida. Därefter blir de bara vackrare med åren, så även om funkiorna kostar lite mer än många andra perenner så får man se dem som en investering för framtiden. De är nämligen också ytterst härdiga.

Vill man ha det fint direkt så kan man ofta köpa stora plantor i stora krukor. Med dem sparar man några års utvecklingstid vilket det kan vara värt, speciellt om det gäller en plantering på en central plats i trädgården. Köper man små plantor kan det vara värt att ha dem på tillväxt i något år i en ”barnkammare”, så kan man flytta ut dem på växtplatsen när de har växt till sig.

Först som sist ska slås fast att funkior är lättodlade och inte behöver särskilt mycket omvårdnad. De ger väldigt mycket tillbaka från en ganska liten insats. När de väl är etablerade så klarar de sig själva i många år. De kväver då det mesta av ogräs, och man behöver inte tänka på någon uppbindning eller delning. Man kan givetvis dela på stora plantor, men det är absolut inte nödvändigt för att de ska hålla sig vitala. Storlekstillväxten i sidled är moderat; plantan ökar sakteliga sin bredd, men sprider sig inte.

Komponera med funkior

Att komponera en plantering där bladen har huvudrollen är fantastiskt roligt. Det öppnas en helt ny dimension när man jobbar med bladformer och subtila nyanser av grönt, gult, blått och vitt som alla passar fint ihop med varandra. När det nu finns en sådan mångfald av funkior – i ett vanligt trädgårdscenter kan du ofta hitta i alla fall ett tiotal sorter och letar du så kan du säkert få tag i hundra olika – så är det extra roligt. Det är också lätt att samlaren i en vaknar till liv och vill ha allt som finns. Ett gott råd är att välja med urskiljning och istället plantera flera exemplar av samma sort, annars finns det risk att intrycket blir alltför brokigt och tröttande. Som alltid skapas framgångsrik trädgårdsdesign med ganska få men väl valda komponenter. Förbise inte de enfärgade sorterna, de behövs som en lugnande faktor bland de brokiga, så var inte rädd att generöst använda dem. De brokiga kommer att stå ut så mycket mer i ett sådant sällskap.

Halvskugga – skugga

Likt de flesta växter med stora blad så är funkiorna anpassade till skuggiga lägen. I vårt relativt kalla och solfattiga klimat kan man dock även plantera funkior soligare, men då krävs att jorden hela tiden tillförs extra fukt, speciellt under torrperioder. Säkrast är att plantera funkiorna i halvskugga, alltså med några timmars sol, för funkiorna behöver en del sol för att trivas och utvecklas som bäst. Men de klarar sig också i helskugga, dock växer de långsammare.

En plats med viss solinstrålning kan också vara bra ur snigelsynpunkt, då solen jagar iväg sniglarna. Apropå sniglar så brukar sorter med kraftigare blågröna blad klara sig bäst från angrepp. Tänk också på att grodor äter sniglar, så att plantera funkiorna i närheten av en damm är helt rätt även ur den synvinkeln, bortsett från att det ser helt rätt ut med funkior intill vatten. Kombinera gärna med Iris som skapar höjd och ger kontrast med sitt långsmala vertikala bladverk.

Naturlika planteringar

Man kan tänka på funkiorna som lövskogsväxter och att de vill ha den typen av placering och jord som en skogsglänta kan ge med vandrande skugga och mullrik jord. Att plantera funkior i en sådan miljö är naturligtvis självskrivet ifall man har en naturtomt med uppvuxna träd och buskar. Men kan också rationalisera bort gräsmattan om man har uppvuxna träd, barrväxter och buskar, och där skapa ett större eller mindre woodland, kanske med en damm som ett inslag, och en slingrande barktäckt stig. Funkior är idealiska till att kanta gångar och stigar och kan där skapa en fin övergång mellan mark och buskar.

Längs stigen är förstås funkiorna givna tillsammans med ormbunkar, rodgersia, parasollblad och även mindre marktäckande perenner som hasselört, skuggröna, kaukasisk förgätmigej, fänrikshjärta etc. Tidiga lökväxter och sippor passar fint och de hinner då blomma innan funkiorna och deras kamrater börjar växa upp och täcka deras vissnande blad vilket är mycket praktiskt och snyggt. Även senare lökväxter som tulpaner går bra ihop med funkior eftersom funkiabladen är så pass stora och kraftiga (för medelstora och stora funkior) att de växer upp och täcker även större lökväxter. Krolliljor och hybrider av dessa passar också perfekt liksom julrosor, som man får ge lite egen plats mellan funkiaruggarna.

På naturmark kan man också bygga upp bäddar genom att terrassera med natursten från platsen och så fylla med lövjord, kompost, grus och sand. Lägg gärna plast i botten om det finns stora björkar och liknande i närheten eftersom rötterna gärna går in i en sådan bädd.

Fint med sten

Sten ska man inte glömma bort i samband med funkior och andra bladväxter eftersom just kombinationen av stenens mer eller mindre kantiga former (kantigare kan oftast vara snyggast) och funkiornas mjuka och rundade hjärtlika bladformer ger en stimulerande och behaglig kontrast.

Detta resonemang gäller ju inte bara sten utan i princip alla kantiga strukturer som man kan hitta i en trädgård: trappor och trappvägar, gångar, terrasseringar, murar, formella dammar, vattenspel, uteplatser. Funkior mjukar upp sådana strukturer på ett mycket behagligt sätt. Ofta placerar man uteplatsen i väster eller nordväst för att få skugga mitt på dagen och för att fånga kvällssolen där. Funkiorna är givna som kantväxter i sådana lägen.

Funkior lämpar sig med andra ord alldeles utmärkt även till mer formella trädgårdar. En formell eller minimalistisk trädgård, med till exempel mycket stenläggning och grusytor, blir ju väldigt steril och tråkig utan växter som livar upp. Här kommer funkiorna verkligen till sin rätt och en ståtlig funkia kan mycket väl utgöra en centralpunkt i en sådan trädgård. I en minimalistisk trädgård är det ju av största vikt att alla komponenter är utsökta i sin form och här kan funkiorna också excellera, ja man har faktiskt svårt att tänka sig en sådan trädgård utan funkior.

Ett sätt att få in funkiornas frodiga grönska i miljöer med mycket sten är förstås att odla dem i kruka. På en inte alltför solig terrass eller balkong går det utmärkt, men krukan ska vara stor så att jorden inte torkar ut för snabbt. Man får vattna med flytande näring emellanåt för att hålla plantan fräsch, men samma sak gäller ju allt man har i kruka. Har man en frosttålig kruka kan den stå ute i skyddat läge, åtminstone i vintermilda områden. Längre norrut kan man täcka krukorna med något, skotta på snö eller ställa in dem i en jordkällare, alternativt gräva ner klumpen. De får inte stå för varmt, utan de behöver sin vintervila för att växa bra nästa år.

Plantering och skötsel

Funkior vill ha fuktig jord, men den ska inte vara alltför blöt eller en kombination av blöt och lerig. Den bästa jorden är en mullrik och sandig, något lerhaltig jord, alltså en jord som är fuktighetshållande och näringsrik samtidigt som den är lucker och väldränerad, men funkiorna är inte jättekinkiga och växer oftast snällt där man placerar dem. Men visst finns det saker man kan göra för att de ska trivas optimalt, speciellt om jorden är mycket lerig eller mycket sandig. Om du har en extremt lerig jord är det ännu viktigare att tillsätta mullämnen eller organiskt material, vilket gör jorden luckrare. Organiskt material är med andra ord kompost, torv, barkmylla, gammalt sågspån och det kanske bästa av allt: välbrunnen kreatursgödsel. Man tager vad man haver och blandar ut med den befintliga jorden.
Är jorden sandig är det också viktigt att blanda i mer mullämnen, inte för att jorden ska bli lucker utan för att den ska hålla fukt och innehålla näring. Det är speciellt viktigt om läget är ganska soligt.

Om man gör i ordning en större yta på en gång så är det praktiskt att använda jordfräs och först fräsa upp eventuell gräsmatta och därefter skyffla ut det organiska materialet (typiskt till en decimeters tjocklek) och sedan fräsa ner detta. Sist kan man lägga ett lager organiskt material ovanpå innan man planterar, detta för att hindra eventuella gräsplantor att ta sig. Grovt grus eller singel kan också vara bra att täcka med eller att blanda i, speciellt om man har problem med mullvadar, då jorden blir extra tung att gräva i för dem.

På en naturtomt kan man också plantera funkiorna i gropar där man tycker att de passar. Då bör groparna vara ordentligt breda, gärna 75–100 cm (men djupet kan vara ca 25 cm), och man tar noga bort alla trädrötter man stöter på och fyller sedan på med jordblandning enligt ovan.

Gödsling kan man ge lite extra om man förlitar sig främst på torv, eftersom torven är extremt näringsfattig. Hönsgödsel fungerar bra, men gödslingen ska inte överdrivas. Speciellt första säsongen är det bättre att låta rötterna växa ut i sitt sökande efter näring. Kommande år kan man strö lite gödsel runt plantan om det ser ut att behövas.

Kalkning behövs inte annat än om man använt mycket okalkad torv. Funkiorna är inte surjordsväxter utan föredrar normalt pH, runt 6, men kan mycket väl tolerera lägre, så det är inte alls omöjligt att kombinera funkior med azaleor.
Om man har gamla etablerade plantor som trivs bra och grönskar frodigt varje år så behöver man inte göra så mycket, men en lätt giva kompost under tidig vår är inte fel. Det håller plantorna fortsatt frodiga och fina. Saknar man kompost kan man ta någon säckjord eller kogödsel och strö ut; man kan också komplettera med till exempel en lätt giva hönsgödsel om plantorna behöver en skjuts.

Arter och sorter

Funkiorna kommer från Kina och Japan, där det finns cirka 45 arter i det vilda. Det finns riktigt små arter där bladen är endast några få cm breda, men vanligast i handeln är de tämligen kraftiga till mycket kraftiga arterna och sorterna. Det finns sorter vars plantor mäter 1,5 meter tvärs över!

Arterna har vanligen gröna eller blågröna blad utan teckningar, men den stora majoriteten av funkior som planteras idag är av förädlade sorter med olika teckningar på bladen eller med speciella bladfärger som gulaktiga eller blågröna.

I Japan och Kina hade man i århundraden samlat in avvikande former med olika bladteckningar i naturen, och när europeiska upptäcktsresande och växtjägare på 1800-talet skickade hem funkior så beskrev man dessa som arter, när det i själva verket var avvikande odlingsformer. Det finns alltså en lång tradition av att odla funkior med brokiga blad. Under det senaste halvseklet har funkiaförädlingen resulterat i en explosion av sorter och det finns nu flera tusen sorter beskrivna.

Det är främst i USA som de nya sorterna har tagits fram, man kan nästan tala om en funkiahysteri där. Det finns föreningar och sällskap för funkior och förstås många förädlare som hakar på intresset. Faktum är att i USA är funkior den grupp av perenner som säljs allra mest! Vi har kanske en bit kvar dit, men de senaste 10–15 åren har intresset för funkior verkligen tagit fart även här i Sverige. Och det med rätta eftersom funkiorna har så många goda egenskaper, som redan nämnts.

Ytterligare en förklaring till funkiornas popularitet är nog att deras yppighet ger trädgården något som inte så många andra växter kan ge, nämligen en närmast tropisk frodighet i ett kallt klimat som vårt. Om man tänker på en tropisk trädgård så ser man visserligen många blommor framför sig, men först kommer nog bilden av mängder av stora blad, palmer och annat, så bladverk är mycket viktigare än man tror för att skapa en frodig känsla i trädgården.

Blommor

Funkiorna blommar ofta rikligt i juli–augusti då de kommer med höga stänglar med liljelika blommor vilka ofta har en ljust grålila nyans; ibland är de vita och någon gång mörkare lila. På något sätt är det som att bladen överskuggar blommorna, och med få undantag är det knappast för blommornas skull man odlar funkior. Troligen är det den lite smutsiga nyansen hos blommorna som gör att de saknar större lyskraft, men det gör ju egentligen ingenting, man kan säga att blommorna kompletterar funkiabladen på bästa sätt eftersom de är så diskreta. I vissa fall där blommorna är färgstarkare händer det att funkiaälskare kapar blomstänglarna för att de inte ska skära sig mot bladen.

Arter

Det är inte många rena arter som förekommer i handeln, men de som finns är odlingsvärda då de är robusta och friska. De flesta namnsorter är hybrider (korsningar) eller sporter (knoppmutationer) av arter eller andra namnsorter. Här är ett urval av de vanligaste och mest odlingsvärda sorterna och som man kan finna många av i varje välsorterat trädgårdscenter.

Daggfunkia, Hosta sieboldiana, är en av de vanligaste och vackraste arterna med sina tefatsstora, kraftiga, blådaggiga och buckliga blad och (nästan) vita blommor. Då den blir drygt meterbred passar den utmärkt som solitärplanta i en mindre trädgård; i en större kan man använda dem i massplanteringar. Vanliga sorter är ’Elegans’ som är blågrön och ’Frances Williams’ som har en gulaktig marmorering längs kanterna, lite känslig för sol. ’Great Expectations’ är en nyare hybrid med gula teckningar, som blivit mycket populär.

Blomsterfunkia, H. fortunei, är den kanske viktigaste gruppen med medelstora plantor, ca 80–90 cm breda och ljust lila blommor.

’Francée’ är en mycket vacker klassiker med friskt gröna blad med vit kantmarmorering. ’Patriot’ är en nyare variant av Francée med betydligt bredare vit kant. ’Gold standard’ har blekgula blad med mörkare grön kant liksom ’Albopicta’. Den stora skillnaden mellan dessa två är att ’Gold Standard’ är gulnande, det vill säga kommer upp som grön och gulnar under växtsäsongen (lutescens), medan ’Albopicta’ gör tvärtom (viridescens).

Det finns också sorter som är tecknade tvärtom: med grön mitt och gul kant, ’Aureomarginata’ är en äldre sådan sort och en vacker nyare sort med bredare kanter är ’Twilight’. Man ska inte glömma bort den enfärgade ’Hyacinthina’ som är en mycket välbeprövad sort från 1800-talet och perfekt där man vill ha en helt vanlig grön medelstor funkia som en stomme i planteringen.

Praktfunkia, H. ’Crispula’, är typexempel på en gammal japansk odlingsform som först beskrevs som en art. Den har som ’Francée’ vit kant, men smalare och mer distinkt. Kallades tidigare gravfunkia.

Höstfunkia, H. lancifolia, har smala, gröna lansettformade blad som bildar en vacker rugge och kontrasterar fint mot de bredbladiga och brokiga sorterna. Blommar sent, i september–oktober.

Blåfunkia, H. tardiana, är en grupp med tjocka, blågröna blad, som är relativt motståndskraftiga mot sniglar. ’Blue Cadet’ är ganska kompakt medan ’Halcyon’. ’Love Pat’ och ’Hadspen Blue’ är medelstora sorter och ’Blue Angel’ är riktigt kraftig och liknar ’Elegans’. Det finns även några brokbladiga sorter i denna grupp: ’June’ är en relativt kompakt sort med ett gult mittparti i de utpräglat hjärtformade 15 cm långa bladen.

En annan ståtlig blågrön sort är ’Krossa Regal’ som tillhör Hosta nigrescens. Den har tjocka, lite spetsigare blad, som är motständskraftiga mot sniglar, och ett mer upprätt växtsätt. Även extra höga (140 cm) blomstjälkar.

En gammal klassiker är brokfunkian, H. undulata (som egentligen inte heller längre har art- utan sortstatus). Dess svagt vågkantade (ondulerade) blad med vita och ljusgröna, vackert oregelbundna teckningar har åtminstone tidigare varit en vanlig syn i svenska trädgårdar. Nu har den kanske passerats av mer storbladiga och extravaganta sorter i popularitet, men är klart odlingsvärd om man vill ha en massplantering av en lägre, vitbrokig funkia till lägre pris. Det finns flera varianter med olika grader av vitt. ’Undulata univittata’ har vitare och liksom lite böjda och krokiga blad.

Klockfunkia, H. ventricosa, är en medelstor, lättodlad ren art med mörkt gröna blad och violetta blommor. Perfekt att fylla ut med där man vill ha det lite lugnare, färgmässigt.

Hybrider

Många av ovanstående är alltså korsningar eller knoppmutationer, men förs ändå till en föräldraart. Sedan finns det en stor mängd hybrider som man oftast bara säljer under själva sortnamnet. Några av de mest kända är, grupperade efter storlek:

Lägre sorter

’Golden Tiara’ – gröna blad med limegul kant, och violetta blommor.

’Summer Music’ – brett hjärtformade blågröna blad med effektfull kilformad ljust gul teckning i mitten.

Medelhöga sorter

’Guacamole’ – ljusgröna blad med mörkare strimmor och kanter. Doftande blommor.

’Wide Brim’ – hjärtformade mörkgröna blad med bred limegrön kant, ljusnande till nästan gräddvitt.

Höga sorter

’August Moon’ – sieboldiana-typ med ljusgrönt utspring som gulnar med tiden. Klarar sol och får bättre färg där.

’Sagae’ – blågröna blad med effektfullt guldgula kanter som bleknar till krämvitt. Årets funkia 2000 i USA.

’Sum and Substance’ – mycket storbladig (upp till 50 cm långa blad!) limegrön funkia som blir mer gul efterhand och mer så i sol. Vita blommor. Klarar sniglar relativt väl tack vare tjocka blad.

Hosta virus X

Tyvärr har en virussjukdom börjat dyka upp bland funkior på senare år. Den kallas Hosta Virus X och försvagar plantan. Angripna plantor får oregelbundna fläckar på bladen och en slags ”färgblödningar” som utgår från bladnerverna. Köp alltså inte plantor med avvikande utseende på bladen och ta inte heller emot sådana, för väl i trädgården kan viruset spridas till andra funkior via spadar och andra redskap. En bra artikel på svenska finns på: www.tradgardsamatorerna.nu

Många stora odlare av funkior har försökt gå till botten med problemet och har kastat mängder med angripet plantmaterial, men risken finns fortfarande att något slinker igenom eftersom en planta kan vara smittad utan att det syns.

Text: Lars Forslin

Fascinerande fakta:

• Funkia är det gamla vetenskapliga namnet för släktet Hosta, och har sedan blivit det svenska namnet för släktet. Namnet på släktet kommer från den österrikiske läkaren och botaniken Nicolaus Thomas Host (1771-1834) som var livmedikus hos den siste tysk-österrikiske kejsaren Franz II. Det tidigare släktnamnet Funkia, kom också från en samtida tysktalande läkare, Heinrich Christian Funck.

• Många föredrar att använda namnet Hosta – kom då ihåg att latinskt o uttalas som å, så att det inte låter som en sjukdom när du berättar om att du ”har en fantastisk hosta”...

• Eftersom många funkior som kom till Europa från Japan i mitten av 1800-talet genom den tyske forskningsresanden och läkaren Philipp Franz von Siebold, var kulturformer från japanska trädgårdar så misstog man sig och beskrev dem först som arter. Dessa har idag reducerats till kultivarstatus (sorter). Idag räknar man med ca 45 vilda arter, vilka samtliga växer i Ostasien.

• Funkior korsar sig lätt och bildar även spontant nya former med bladteckningar. Det finns ca 4000 registrerade sorter; det amerikanska funkiasällskapet sköter registreringen av dem.

• Hosta är ett svårplacerat släkte: vissa vetenskapsmän vill para ihop det med agaveväxter eftersom det finns vissa likheter på kromosomnivå, medan andra sätter funkiorna i ett eget släkte, bland annat eftersom de finns på helt olika delar av jordklotet och eftersom de växer i helt olika naturtyper: öken respektive skog. Tidigare förde man dem till liljeväxterna; enhjärtbladiga (parallellnerviga) är de bägge två.

• Hosta är ett ungt släkte; de yngsta arterna anses ha uppstått efter istiden. Bevis för detta finns genom en art som endast finns på den koreanska ön Cheju; den ön var täckt av is under istiden.

• Funkia kallas på engelska också plantain lily; plantain betyder groblad och namnet anspelar på likheten mellan funkians och grobladets stora och breda blad med parallell nervatur.